Jag har träffat människor som säger att de inte är bra på att tänka eller att de inte gillar att tänka. Bara att formulera meningen ”Jag gillar inte att tänka” bygger på en helt unik förmåga att tänka. Det finns inga andra arter som med sådan lätthet tänker ut en sådan formulering. Skälet, tror jag, till att många inte gillar att tänka eller tror sig vara bra på det är att vissa situationer i livet kräver att vi tänker till lite extra. Det är där det brister, där det känns motigt. Lösningen kommer inte omedelbart. Å andra sidan finns det de som tycker om att tänka, som gillar utmaningar och tankenötter. Har de senare några fördelar i livet eller råkar de bara gilla vissa saker? Svaret är att de mycket väl kan ha fördelar när uppgifterna kräver abstrakt tänkande eller problemlösning.

Det finns en lång rad viktiga kognitiva förmågor, d.v.s. förmågor som alla har med vår tankeförmåga att göra, men de som anses viktigast eller särskilt utmärkande är de exekutiva förmågorna. Dit hör till exempel resonerande, slutledning, beslutsfattande och problemlösning. Tre förmågor som har varit av särskilt intresse de senaste decennierna är arbetsminne, uppmärksamhet och metakognition. Andra centrala förmågor som ofta omnämns när man pratar om mänsklig kognition är perception, medvetande och minne. Även om de senare tre involveras i nästan allt vi gör i vaket tillstånd så är de tre första mer intressanta som möjliga framgångsfaktorer.

När man pratar om förmågor och kapaciteter handlar det i regel om artskillnad i det första fallet och om gradskillnad i det andra fallet. Artskillnad betyder här att arbetsminne och uppmärksamhet, för att ta just dessa två exempel, är två kognitiva förmågor som skiljer sig i art. Det är två olika sorters förmågor. När vi väl har konstaterat att vi har något som kallas arbetsminne och något annat som kallas uppmärksamhet uppstår en annan intressant fråga. Kan ett arbetsminne ha en högre kapacitet än ett annat arbetsminne? Svaret är ja. Kan ett och samma arbetsminne variera i kapacitet från en tidpunkt till en annan? Även i detta fall är svaret ja. Här nedan ska vi därför reda ut vad de tre förmågorna arbetsminne, uppmärksamhet och metakognition är för något och särskilt titta på i vilken mening de har olika kapacitet och vad det kan leda till.

 

Arbetsminne

Arbetsminnet är en korttidsprocess som hanterar information som är relevant för individen just nu. Denna information kan komma ifrån något av sinnena eller flera av dem på en gång. Den kan också komma ifrån långtidsminnet. Arbetsminnet processar informationen från de olika källorna för att sammanföra det som är relaterat och sortera bort det som är irrelevant. Om man är ute i trafiken och ser en nummerplåt där det står GRY 127 börjar arbetsminnet att relatera denna information till redan befintlig information. Är det viktigt att det står GRY? Behöver jag bry mig om att jag känner en person som heter Gry? Behöver jag lägga på minnet att jag såg detta så att jag kan tala om för Gry att hon var ute och rullade på stan? Allt detta händer i arbetsminnet. Om inget av detta är värdefullt släpper arbetsminnet informationen och fokuserar på nästa sak som dyker upp. Om det finns anledning att spara denna information för framtiden sparas den så att personen Gry blir förknippad med nummerplåten GRY 127 för framtida användning.

Att kunna tänka på en kombination av bokstäver och siffror samtidigt som man tänker på en person kräver naturligtvis att arbetsminnet kan hantera all denna information på en gång. En dag när man är trött kan detta kännas som mycket att tänka på medan det en annan dag är lätt. Arbetsminnet klarar normalt ganska mycket information samtidigt. Med mycket avses fem till nio informationsbitar. Vissa forskare menar att vi normalt hanterar ca tre till fyra informationsbitar åt gången. Ofta pratar man om chunks (för bit) för att tala om hur många tankekomponenter som kan hanteras samtidigt. Det är dock oklart vad som menas med en chunk. En chunk kan vara en bokstav vilket betyder att arbetsminnet kan hantera tre till fyra bokstäver samtidigt. Om man är riktigt trött rör det sig om en till två bitar. En chunk kan istället stå för namn på platser (Olskroken, Redbergsplatsen, Östra kyrkogården, Lunden, Bö, Kålltorp, Strömmensberg). Dessa innehåller då långt många fler bokstäver än fyra. Dessa platser kan också utgöra bilder över varje område med en rad detaljer i. Då blir det väldigt mycket information på en gång. En chunk kan vara ett personnummer och om man kan alla personnummer i sin familj blir det väldigt många siffror totalt. För att veta hur mycket man kan belasta sitt arbetsminne får man titta på hur stora varje chunk kan vara och sedan se hur många chunks man kan hålla i arbetsminnet samtidigt. Detta motsvarar arbetsminnets kapacitet.

Det finns en etablerad och vida erkänd modell över arbetsminnet. Den består av ett huvudsystem och tre undersystem. Huvudsystemet kallas det centrala exekutiva systemet eller den centrala exekutiva funktionen. Hjälpsystemen kallas den fonologiska loopen, det visuospatiella skissblocket och den episodiska bufferten. Den fonologiska loopen hanterar informationsbitar av ljud, typiskt handlar det om ord. Man kan med detta system hålla flera ord i tanken samtidigt för att t.ex. formulera en mening. Om meningen blir för lång försvinner orden i början av meningen. Man kan också testa hur det blir om man ändrar ordningen på orden (”han åkte kälke i hög hastighet nerför branten” eller ”i hög hastighet åkte han kälke nedför branten” eller ”nedför branten åkte han kälke i hög hastighet”). Det visuospatiella skissblocket hanterar visuell information vilket inbegriper inre bilder som kan beskådas från olika vinklar eller kombineras med bilder av andra objekt. Om man har en inre bild av en tom bokhylla kan man med hjälp av det visuospatiella skissblocket fylla den med olika objekt som böcker, skulpturer och porträtt. Slutligen är det tredje hjälpsystemet till för att hålla ordning på händelseförlopp. Vad händer först, vad händer sist och vad händer mitt emellan? Samtliga dessa system kan hålla några få chunks i gång samtidigt. Den centrala funktionen kan hålla igång fler bitar totalt än något av hjälpsystemen för sig.

Fördelen med och den viktiga uppgiften för arbetsminnet är att kunna skapa sammanhang och förståelse. Ju mer bitar man kan hålla ihop desto mer komplext blir sammanhanget och förståelsen. När man är trött blir förståelsen lidande och komplexa fenomen blir antingen förenklade eller obegripliga. Arbetsminnets kapacitet är inte bara en fråga om att vara trött eller pigg, det är också något som förändras med ökad ålder. En treåring har en arbetsminneskapacitet som en mycket trött vuxen. En sexåring har en arbetsminneskapacitet som ligger nära en vuxen när sexåringen är pigg. Arbetsminneskapaciteten ökar alltså med ökad ålder upp till tonåren. Det är också tänkbart att kapaciteten minskar när man når hög ålder eller har levt med långvarig mental överbelastning. Även bland vuxna finns det skillnader. Vissa har i genomsnitt en högre kapacitet än andra. Vissa har högre kapacitet på sin fonologiska loop än genomsnittet medan andra har en högre kapacitet på sitt visuospatiella skissblock än genomsnittet. Detta betyder också att vissa ligger under genomsnittet på ett av dessa system. Av detta är det inte oväntat att de som har en hög kapacitet på sin fonologiska loop använder språket mycket och att de som har en hög kapacitet på sitt visuospatiella skissblock använder bilder mycket. Det är dock svårt att avgöra om människor ägnar sig mycket åt språk respektive bilder därför att de har en medfött lokalt hög kapacitet eller har en lokalt hög kapacitet för att de har ägnat sig mycket åt språk respektive bilder.

Hur är arbetsminnet en potentiell framgångsfaktor? Ett generellt svar är att människan som art har ett mer omfattande arbetsminne än schimpanser och det kan förklara en hel del av vad människor kan göra som inte schimpanser kan göra. Till exempel komma på komplexa idéer som hur man bygger hus, skapar symbolsystem och tänker komplexa abstrakta tankar. Redan där är det uppenbart att arbetsminnet är en framgångsfaktor. På en individuell nivå är det rimligt att de som har högre arbetsminneskapacitet kan tänka längre tanketrådar, tänka mer komplexa abstrakta tankar, ha lättare att förstå svåra problem eller skapa mer komplexa planer och strategier än de som har lägre arbetsminneskapacitet. Ju mer komplexa situationer och problem vi ställs inför desto viktigare att vi har en hög arbetsminneskapacitet att hantera situationen med. För att rent hypotetisk testa detta kan man ställa frågan om man kan lösa ett svårt problem när man är väldigt hungrig och trött. Om svaret oftare är nej när man är trött och har lågt blodsocker men oftare ja när man är pigg och har en hög blodsockernivå är det troligt att arbetsminneskapaciteten spelar roll för att man lyckas.

 

Uppmärksamhet

Det finns olika sätt att se på vad uppmärksamhet är men det sätt som används här innebär att vår uppmärksamhet avgör vad vi för stunden tänker på. Uppmärksamheten bygger på fyra system med en viss riktning men endast ett system kan vara aktivt åt gången.

• System ett reagerar på sådant som händer runt omkring oss. När våra sinnen reagerar på rörelser, ändrade ljusförhållanden, höga ljud eller ändrade ljudförhållanden, oväntade dofter mm riktas uppmärksamheten mot källan och våra tankar upptas för en stund åt vad det är som händer.
• System två är involverat när vi letar efter något eller orienterar oss mot ett särskilt mål. Målet i sig är centralt för tankarna men även det som motsvarar målet i omvärlden. Vi tänker på det vi letar efter för att veta om vi har hittat det.
• System tre reagerar på händelser i kroppen. Vi har sensorer i kroppen som signalerar att det gör ont i huvudet, att det kurrar i magen eller att hjärtat bankar. Detta kan vara viktiga händelser. Därför ägnar vi tankarna åt det så länge det är betydelsefullt.
• System fyra är involverat när vi frivilligt tänker på dagdrömmer, planerar eller fantiserar. Det fjärde systemet är vanligtvis aktiverat när inget av de andra tre är aktiva.

Eftersom enbart ett system kan vara aktivt samtidigt betyder det att uppmärksamheten i sin helhet är begränsad. Det finns aspekter som kan begränsa uppmärksamheten ännu mer. När det första eller andra systemet är aktivt tar vi in information parallellt via flera sinnesorgan vilket ger förhållandevis mycket information för tankarna. Begränsningen sker när all information tas in via ett sinnesorgan. Tänk att du står inomhus och tittar ut genom ett fönster och det händer mycket i det visuella fältet. Många människor, fåglar, moln och fordon rör sig. Av detta kan du bara uppfatta en bråkdel åt gången. I det fallet är uppmärksamheten begränsad till ett minimum. Tankarna är upptagna med en begränsad mängd visuell information. Den kanske mest intressanta begränsningen har att göra med att kunna låsa uppmärksamheten för att fokusera. Det främsta problemet vi står inför är inte att vi har en begränsad kapacitet när det gäller hur mycket information vi kan uppmärksamma åt gången utan en begränsad kapacitet att hålla fast vid en särskild tankeström utan att distraheras av all annan information som finns tillgänglig. Med andra ord kan man säga att det svåra är bibehållen uppmärksamhet. Eller ännu kortare: att behålla fokus.

Uppmärksamhet som framgångsfaktor handlar om den specifika kapaciteten att inte låta uppmärksamheten hoppa. Vi har, för vår överlevnad, två uppmärksamhetssystem som riktas mot potentiella hot. Om dessa två system är för känsliga upptäckter vi potentiella hot även i helt ofarliga förändringar både i kroppen och utanför. För att kunna fokusera på något under en längre tid utan att avbrytas i tankegången gäller det att kunna bortse ifrån alla förändringar. Det sägs att sådant som intresserar oss gör det lättare att stänga ute sådant som är irrelevant. Genom att ofta ägna sina tankar åt sådant som intresserar tränar man upp sin kapacitet till bibehållen uppmärksamhet. När man har en bibehållen uppmärksamhet kan man även behålla fokus när man ägnar sina tankar åt sådant som är måttligt intressant. Detta är en framgångsfaktor för alla som behöver fokusera under en längre tid för att uppnå sina mål.

 

Metakognition

Metakognition betyder att tänka om sina egna tankar. Låt oss ta ett exempel. Jag tänker att människor som bor på landsbygden är långsamma. När jag har tänkt den tanken börjar jag undra vad jag baserade det påståendet på. Det verkar vara en slags fördom eller en uppfattning baserad på någon enstaka erfarenhet. Min granskning av den initiala tanken är en form av metakognition. Ett annat exempel handlar om lärande. En tanke är att jag har lärt mig att Nice ligger i södra Frankrike. Nästa tanke kan vara att jag undrar hur jag fick reda på detta och vad jag kan göra med den informationen. Det är också metakognition. Ett tredje exempel kan handla om självobservation. Självobservation kan vi använda i flera steg. Ett först steg är att observera hur ett mål formuleras (jag vill träffa min vän ikväll). Är det ett rimligt mål? Nästa steg är att formulera en plan för hur jag ska nå målet (min vän har sagt att hen ska på bio ikväll så jag får fråga om jag kan följa med). Hur stora är chanserna att jag kan genomföra den planen. Steg tre är att jag utför en handling (ringer min vän och frågar). Skulle jag ha skickat ett textmeddelande istället? Slutligen får jag en respons som ger mig information som talar om ifall jag nådde mitt mål eller ej. I samtliga dessa steg kan jag tänka om mina egna tankeprocesser genom att observera mitt eget inre. Ett fjärde exempel handlar om kunskaper. Jag funderar på vad jag egentligen kan och börjar att dela upp min kunskaper och kompetenser i olika kategorier. Jag tänker helt enkelt kring mina lagrade tankar i form av kunskaper. Detta är också metakognition. Självreflektion och självmedvetenhet är andra ord för ungefär samma sak. I samtliga fall räcker det inte att jag tänker utan jag värderar och bearbetar mina tankar.

Vad är det nu som gör metakognition till en potentiell framgångsfaktor? Att bara göra är ibland bra. Att först tänka och sedan göra är ibland bättre. Att tänka, värdera och reflektera kring konsekvenserna av sina planerade handlingar innan man gör är ofta bättre. Ett sätt att utveckla sina metakognitiva förmågor är att lära sig att ställa frågor till sig själv. Varför-frågan är ofta användbar. Det är bra att försöka spåra orsaken eller syftet bakom sina egna tankar. Varför tänker jag denna tanken? Vad-frågan är också användbar. Vad är det egentligen jag tänker och vad är det egentligen jag tror mig veta? Hur-frågan är också relevant. Hur tänker jag mig att detta ska genomföras eller lösas? Hur ska jag nå mitt mål? Det är ofta vanligt att vi övervärderar våra kunskaper och förmågor. Mer inslag av metakognition kan sätta vad vi vet och kan i ett rimligare perspektiv. De som tycker att de borde lyckas men inte gör det saknar kapaciteten att värdera sina egna förmågor. Med rätt kapacitet skulle målen, planerna och handlingarna se annorlunda ut. Med hjälp av metakognition kan man komma fram till om man har satt upp ett rimligt mål, om man har en rimlig plan och om utförandet var så som det var planerat. Om det visar sig att målet är för högt satt är det inte konstigt att man inte når det. Man kan börja med att sänka målet och testa om man denna gång lyckas. Utan metakognition blir man lätt ett offer för omständigheterna för man har inte någon riktig aning om vad i en själv som kan ha gått fel.

Vi har alla förmågan till metakognition. Det är en mänsklig förmåga. Däremot är vi olika vana vid metakognition vilket gör att kapaciteten är högre hos vissa. De som är ovana kan rimligtvis träna upp den dels genom att ställa ovan frågor till sig själva men även att de utmanas av andra. Upprepad användning av metakognition ökar lättheten och precisionen i bedömningen av sina egna tankeprocesser.