Det finns en del faktorer som forskare ofta återkommer till. Några av dem är nära besläktade. Därför ska de presenteras här tillsammans. Det handlar om målorientering. Människor som är målorienterade anses nå dit de vill i högre utsträckning än de som inte har tydliga mål. Det handlar om motivation. Människor som har en stark motivation lyckas bättre än de som saknar motivation eller har en svag motivation. Det handlar om self-efficacy som är en form av uthållig och målorienterad motivation. Slutligen handlar det om ett fenomen som både är nytt och gammalt som kallas grit (betyder ungefär gott gry eller fasthet). Grit är omöjligt utan ett visst mål att sträva mot men det innebär mer än så.

Målorientering och motivation är mer mångsidiga än man först kan tro. Dessa faktorers komplexitet ska förtydligas nedan. När det gäller self-efficacy och grit är de förbundna med särskilda forskares bidrag vilket gör att de presenteras tillsammans med sina upphovspersoner.

 

Målorientering

Vi har alla mål i våra liv som vi eftersträvar. Det kan låta pretentiöst men faktum är att de flesta av våra mål är mycket enkla. Om jag är törstig och vill ha vatten är det mitt mål att hämta ett glas vatten. När jag har druckit mitt vatten är målet uppfyllt. Att hävda att detta inte är att ha ett mål blir problematiskt. Om man är törstig utan något mål betyder det att man inte har någon idé om vad man ska göra åt saken. Att man i ett sådant läge lyckas skaffa sig vatten är mer en slump än något avsiktligt men det troligaste är att man inte skaffar sig vatten utan gör allt möjligt annat som kommer i ens väg. Förutom alla enkla mål vi har i vår vardag kan man också ha långsiktiga krävande mål. Att ta en universitetsexamen är ett exempel på ett sådant mål.

Ett mål är ett önskat sluttillstånd som man har som en inre, mental, bild. Om man vill ha vatten har man en inre föreställning om att det går att få tag på vatten och rimligtvis var och hur man kan få tag på vatten. Om man vill ta en examen har man en inre bild av att det är möjligt att ta en examen och rimligtvis var och hur man kan ta en examen. Inget av dessa två tillstånd, att man dricker vatten eller tar en examen, är realiserade i den stund man tänker dem. Däremot sätter man upp en idé och en riktning för vad man ska realiserar och hur man ska realisera det.

Vissa personer tänker mer i termer av mål än andra. Det gäller särskilt långsiktiga mål. De som tänker på långsiktiga mål att sträva mot är målorienterade. Som framgångsfaktor handlar det om att ha en klar bild över vad man ska uppnå för att man ska kunna uppnå det och konstatera att man har lyckats. Det är när man lyckas man kan tala om framgång. Ju klarare bild man har av sitt slutmål desto lättare är det att bilda sig en uppfattning om hur svårt det är och vad som behöver göras. Ett vagt mål leder till osäkerhet. Förutom distinktionen mellan klara mål och vaga mål finns det en rad andra sorters mål. Här nedan följer några fall som kan vara särskilt relevanta för framgång.

 

• Expertmål (bildningsmål): På engelska talar man om mastery goal. Att bemästra något är att vara väl insatt. Därför kan man på svenska säga expertmål eller bildningsmål. Den som har ett expertmål eller bildningsmål är genuint intresserad av området och vill lära sig så mycket som möjligt. Att bemästra något gör man för sin egen skull.
• Prestationsmål: Den som har ett prestationsmål vill prestera på en så hög nivå som möjligt. Gärna så att andra märker att man har åstadkommit något extraordinärt. Denna typ av mål handlar både om att lyckas väl i sina egna ögon men också att andra uppmärksammar ens prestation.
• Relationsmål: Ett relationsmål handlar om hur man vill ha en relation till någon som man i nuläget inte har eller att man vill utveckla eller avveckla en befintlig relation.
• Presentationsmål: Varje individ vill uppfattas av andra på något särskilt vis även om denna vilja kan vara mer eller mindre väl genomtänkt. Målet är att presentera sig på ett sådant sätt att andra tror att man är sådan, t.ex. framgångsrik, belevad, underhållande eller originell, genom hur man klär sig och talar.
• Hierarkier: Mål kan vara av en högre ordning och av en lägre ordning. Mål av en låg ordning är väldigt konkreta och kortsiktiga som att skaffa sig ett glas vatten. Mål av en högre ordning är mer abstrakta och långsiktiga. För att uppnå mål av en högre ordning behöver man först nå underliggande mål, som kan kallas delmål. När man har betat av alla delmål kan man uppfylla sitt huvudmål. Tänk en examen (mål av högre ordning) som uppnås genom att klara ett antal kurser (delmål) som i sin tur uppnås genom att utföra en rad uppgifter (konkreta mål av låg ordning).

 

Motivation

Motivation är något man länge har talar om i folkmun men som forskare på bred front har studerat först de senaste decennierna. Forskare konstaterar att det finns ett släktskap mellan motivation och både intresse och nyfikenhet. De senare två är dock mer vaga än motivation. Motivation har vi i förhållande till ett visst mål som vi vill uppnå men det kan också vara i förhållande till något som vi vill undvika. Jag vill få högsta betyg på en tenta. Därför är jag motiverad att göra vad som krävs för att nå målet. Jag kan också vara orolig för att misslyckas på en tenta och därför är jag motiverad att göra vad jag kan för att undvika att bli underkänd. Mina mål i dessa fall är antingen att få högsta betyg eller att undvika att bli underkänd. Ju viktigare målet framstår för mig desto starkare blir min motivation. Det finns flera sorters motivation. Motivation som generell faktor är viktig för framgång. Däremot kan olika sorters motivation vara olika starka framgångsfaktorer. Här följer fem sorters motivation som kan relateras tillframgång.

• Intrinsikal motivation (intressemotivation): Detta är en sorts motivation som utgår ifrån egna intressen. Att få ägna sig åt något man är genuint intresserad av är självbelönande både när man håller på och när man har lyckats med sitt mål. Intrinsikal motivation är en stark framgångsfaktor.
• Extrinsikal motivation (belöningsmotivation): Detta är en välkänd sorts motivation som bygger på belöningar i form av t.ex. höga betyg, godsaker eller pengar. Vi liknar den ofta vid en morot. Extrinsikal motivation innebär att man får belöningen när man är klar och belöningen är i form av något man gärna vill ha. Det innebär att det man gör för att få sin belöning inte är det viktiga i sig utan att få själva belöningen. Denna typ av motivation används ofta i skolor och på arbetsplatser. Den är enligt forskning en svag framgångsfaktor. De som behöver extrinsikal motivation för att utföra något har inte själva drivkraften att nå framgång.
• Social motivation: Ibland är det viktigt för oss att få tillhöra någon gruppering och få känna oss inkluderade. Social motivation innebär att vi är villiga att utföra något, förändra oss själva eller bli duktig på något för att få vara med i ett socialt sammanhang. Social motivation kan i vissa sammanhang för vissa personer vara en stark drivkraft men är sannolikt inte en framgångsfaktor i det långa loppet eftersom det mest handlar om att passa in.
• Prestationsmotivation: I likhet med prestationsmål är denna sorts motivation något som driver oss att prestera på en hög nivå. Det handlar om drivkraften att känna sig extraordinärt kompetent och kapabel. Den som har denna drivkraft är villig att lägga ned mycket och hårt arbeta på att lyckas. Som framgångsfaktor är denna sorts motivation sannolik avgörande för många.
• Etisk motivation: Ofta känner vi att vi vill göra saker för att de är det rätta att göra eller det goda. Etisk motivation är en drivkraft hos vissa av oss eller i vissa sammanhang där man är villig att gå långt för att tillvaron ska vara rättvis eller för att världen (ibland den mycket lokala världen) ska bli en bättre plats. Etisk motivation kan vara en framgångsfaktor i vissa sammanhang men inte generellt.

 

Self-efficacy

Psykologiforskaren och professorn Albert Bandura myntade begreppet self-efficacy i mitten på 1960-talet när han studerade lärande å ena sidan och hur människor hanterar fobier å andra sidan. Begreppet utvecklades under 1970-talet av Bandura själv men från 1980-talet och framöver tog forskningen utförd av andra fart och idag är det ett etablerat begrepp inom utbildning, hälsovård, sport och organisationsforskning. Så vad är self-efficacy? Begreppen kan inte enkelt översättas till svenska men den kortaste översättningen skulle bli: en tilltro till sin egen förmåga att uppnå ett specifikt mål. Self-efficacy handlar om att sätta upp mål, bedömning av sina egna förmågor, motivation och uthållighet. Låt oss titta på ett par exempel.

Du blir uppmanad att hoppa höjdhopp och någon sätter upp ribban på höjden 180 cm. Om du är en ovan höjdhoppare gör du bedömningen att detta är alldeles för högt för dig. Även om du sätter upp som mål att hoppa bedömer du att du saknar förmågan att hoppa så högt och därför är det inte troligt att du når målet. Med denna bedömning som grund är din motivation att hoppa låg. Om du är en van höjdhoppare som klarar 180 cm när du är uppvärmd ser du detta som ett rimligt mål. Du bedömer att du har förmågan som krävs för att klara målet. Du tycker att målet är utmanande och har därför hög motivation. Du hoppar ett par gånger men river. Trots det väljer du att försöka ytterligare några gånger tills du klarar höjden. Det är din motivation och uthållighet som får dig att fortsätta hoppa trots att du först misslyckas.

Du är en telefonförsäljare och det går ganska bra för dig. Senaste veckan sålde du 20 enheter vilket hittills är på toppen av din förmåga. Du bestämmer dig för att du ska sälja 25 enheter på en vecka inom en månad. Detta är ditt mål och du bedömer att du har vad som krävs för att klara målet. Kanske måste du arbeta hårdare eller utveckla nya sätt att övertyga köpare men du tror ändå att målet är inom räckhåll. Du tycker om din egen utmaning och känner dig motiverad. Du klarar inte målet de första två veckorna. Du säljer 21 enheter varje vecka. Den tredje veckan säljer du 23 enheter. Du har fortfarande inte nått målet men tror ändå att det är möjligt. Oavsett om det blir 25 enheter nästa vecka har du hållit fast vid målet, visat motivation och uthållighet och dessutom förbättrat resultaten lite. Det tyder på en hög tilltro till din egen förmåga.

I båda dessa exempel finns det fall av det som kallas hög self-efficacy. Om du tror att du har vad som krävs att nå ett specifikt mål och fortsätter sträva mot målet med hög uthållighet har du hög self-efficacy. Låg self-efficacy innebär att man ger upp, ibland innan man ens har provat och ibland efter första försöket. Ovan exempel handlade om specifik self-efficacy men det finns också generell self-efficacy. Det senare innebär att en person har en tilltro till sin egen förmåga i flera olika områden. Det kan mycket väl röra sig om en missbedömning. Att vara bra i höjdhopp innebär inte på något sätt att man är bra på att laga mat eller som telefonförsäljare. Individer med hög generell self-efficacy har en tendens att tro detta när de ställs inför en utmaning. Det handlar inte om att de är dumma. En person med hög generell self-efficacy som aldrig har hoppat höjdhopp och utmanas med en ribba på höjden 180 cm tror sannolikt inte att det ska gå. Men med en viss tids övning kan det gå. Den som säger ja till en utmaning är beredd att gå en lång väg för att nå fram. Hög specifik self-efficacy innebär att ha en hög tilltro till sin egen förmåga inom ett mycket specifikt område medan hög generell self-efficacy innebär en vidgad tilltro till sin egen förmåga som sträcker sig över flera områden.

Self-efficacy som framgångsfaktor är välstuderad. Bandura själv redogjorde för all forskning som fanns fram till 1997 i boken Self-efficacy. Det är helt klart så att de som har en hög self-efficacy oftare lyckas än de som har en låg self-efficacy. Nyckeln är att kunna formulera eller värdera ett mål så tydligt att det kan ställas i relation till den befintliga förmågan eller till en förmåga som kan utvecklas med extra träning. Om målet, i ljuset av den potentiella förmågan, är möjligt tänder den motivationen att klara målet även om vägen dit är lång. Någon med medelhög self-efficacy kan försöka och hålla på ett tag men ge upp halvvägs. En person med hög self-efficacy ger sig inte förrän målet är nått eller det står klart att målet är omöjligt (för just den individen). Därför lyckas dessa individer också i högre utsträckning och de klarar dessutom större utmaningar. Enligt Bandura kan även grupper utveckla en collective-efficacy. Gruppen bedömer tillsammans målet och den samlade förmågan att nå dit. Därefter arbetar de uthålligt som en enhet för att uppnå målet.

 

Grit

Grit som psykologiskt begrepp betyder passion för och uthållighet mot ett långsiktigt mål. Det är specifikt komponenterna passion respektive uthållighet som definierar grit. Idéer om dessa två komponenters betydelse för framgång har funnits länge, särskilt uthållighet. Det var Angela Duckworth som under början av 2000-talet konstruerade ett mätinstrument för att bedöma hur mycket grit en individ kan ha. Duckworth publiserade 2016 boken Grit – The power of passion and perseverance där hon beskriver fenomenet och all forskning hon har gjort så långt.

I en annan av mina längre texter presenteras åtta samlade egenskaper som leder till framgång. Den första och den sista egenskapen av dessa åtta är just de komponenter som grit utgörs av. St. John som har kommit fram till dessa åtta egenskaper valde att presentera passion först för att det är den viktigaste eller en av de absolut viktigaste egenskaperna och valde att avsluta med uthållighet av samma skäl. Duckworth gör nu gällande att dessa två egenskaper tillsammans, inte var för sig utan som ett par, är vad som behövs för att lyckas. Hon har använt både enkäter, intervjuer och sitt mätinstrument för sin forskning och resultaten är övertygande. Det är väldigt mycket som förbinds till grit. Samtidigt skriver hon att det ofta är så att de som har mycket grit framför allt har en hög uthållighet och en nästan lika hög passion. Det är sällan passionen är lika hög som den uppmätta uthålligheten. Det är ändå värdet du bildar tillsammans som avgör hur mycket grit man har och hur detta i sin tur påverkar hur väl man lyckas.

Dockworth menar att det finns delkomponenter kopplade till passionen och uthålligheten. Hon kallar dem intresse, syfte/mening, träning och hopp. För att passion ska uppstå krävs ett inledande intresse för ett område eller en viss typ av aktivitet. När man upplever att det finns ett syfte eller mening med att ägna sig åt detta område eller denna aktivitet stärks passionen. Hela poängen är att man inser att det man gör har en betydelse både för individen själv och potentiellt för andra. Det medför då också en ökad uthållighet. Intresset och den stärkta passionen får individen att försöka bli bättre och bättre genom träning och åter träning. Uthålligheten möjliggör träningen men träningen stärker också uthålligheten. Hopp är en genomsyrande kraft som får en individ att vilja arbeta vidare även när det ser svårt eller rent av mörkt ut. Med ett hopp ger man inte upp. Hopp, så som Duchworth beskriver det, ligger väldigt nära beskrivningen av optimism. Man tror att det kommer att bli bra eller rent av bättre imorgon eller om ett år. Det är därför det är värt att fortsätta. Även om inte grit som begrepp inbegriper mål eller målorientering på ett liknande sätt som self-efficacy skriver Duchworth mycket om mål och hur avgörande mål är för att grit ska ha något värde över huvud taget. Om det inte finns något mål har man inget att uthålligt sträva mot. Om man inte har något tydligt mål vet man ju inte när man har lyckats. Ett mål, ibland ett huvudmål och flera delmål, är nödvändigt tillsammans med grit.

 

Avslutande reflektion

Vi har sett i ovan genomgång hur mål är avgörande för att ha motivation, för att ha self-efficacy och för att skapa en riktning för grit. Även om mål inte är en framgångsfaktor i sig är målorientering en framgångsfaktor. De som är målorienterade och vet vart de är på väg har en större chans att lyckas än de som driver omkring mål- och planlöst. Sedan beror det naturligtvis mycket på vad för slags mål man har och hur det påverkar om man når framgång eller inte och vad för slags framgång man når. När man väl har ett mål är det så mycket lättare att vara motiverad. Precis som med mål finns det olika slags motivation och vissa slag är sannolikt mer relaterade till framgång än andra. Det är troligt att intrinsikal motivation och prestationsmotivation var för sig eller tillsammans leder till framgång i mycket högre utsträckning än att sakna motivation och i något högre utsträckning än att ha andra former av motivation.

Det finns vid det här laget gott om forskning som stödjer att self-efficacy och grit ligger bakom många fall av framgång. En intressant iakttagelse är att Bandura inte tror på medfödda egenskaper eller personlighetsdrag och därför understryker att hög self-efficacy inte är medfött. Det är förvärvat genom erfarenhet. Dochworth å sin sida pratar om grit som en egenskap eller ett personlighetsdrag som i grunden drivs av DNA och sedan utvecklas av individen i den miljö hen lever. Även om den stora förändringen av grit sker som en effekt av livserfarenhet och en vilja att utveckla denna sida är det nästan omöjligt att utveckla grit utan någon genetisk grund. Om man helt saknar anlag för grit kan man inte utveckla det särskilt långt senare i livet. Generna fungerar som en språngbräda. Livet håller rörelsen och utvecklingen igång.